Dominans är kanske ett av hundvärldens mest missbrukade och missuppfattade begrepp. Men vad är det egentligen?
Dominans definieras inom etologin som “företräde till resurs” och är ett förhållande som är helt och hållet situationsbundet (alltså inte individbundet). Det är dessutom en företeelse som sker passivt, dvs en individ ges företräde till en resurs av en eller flera andra individer. Funktionen är aggressionshämmande, alltså inte aggressionsburet som många vill få det till. Och viktigast av allt, dominans är inte en egenskap, utan ett sätt att beskriva en situation som handlar om att minska risken för aggression runt en begränsad resurs.
Att beskriva hundindivider som “dominanta” är alltså både problematiskt och missvisande eftersom samma individ i ett annat sammanhang och en annan situation istället kan uppträda undergivet, eller “subdominant”. Och vice versa.
Dominans uppträder inte heller mellan arter. Så att t ex tala om hundar som dominanta i förhållande till människor är alltså direkt felaktigt.
Den här korta sammanfattningen av dominans är inspirerad av etologen Per Jensens artikel “Den missuppfattade dominansen” och modern beteendeanalys.