En dag när vi var på väg till en lektion, där YipYap skulle vara med som figurant, mötte vi en granne jag hejat på eftersom han också har hundar. Jag hejar i och för sig alltid på mina grannar, men vissa har man mer lust att snacka med. Oftast är det dom som har hund, eller dom som visar intresse för ens hundar, med andra ord: alla i huset där jag bor. Alla älskar hundar, jag hejar mycket, varje runda hejar jag. Men vad som också händer är att jag blir kluven inför YipYaps hälsningsbeteende. Han har alltid blivit lite stressad av att hälsa på folk och jag tror det är den sociala pressen som spelar in.
YipYap är egentligen en mild och trevlig hund som tycker om de allra flesta människor han träffar, de han lär känna tycker han nästan garanterat om. Han är pussig och vill vara nära på ett mysigt sätt, jag har aldrig sett några tendenser till aggression mot en människa, även om han tyvärr blivit skrämd eller trängd många gånger. Han är så vansinnigt snäll. Men han kan bli skällig, nervös och stressad och ibland kan det nog vara svårt för folk att se om han är överdrivet glad eller om han tycker situationen är läskig.
Oavsett känsla så kommer det ljud ur hans mun och han går upp i varv på ett sätt som varken han eller nån annan mår bra av. Det slog mig idag när grannen ville stanna och snacka att jag måste ta itu med det här. Hittills har strategin varit att tänka att det bara är ett ljud, tänka att han ju gillar folk egentligen och att jag därför inte behöver jobba med hans nervösa tendenser. Men idag slog snilleblixten ner i mig och jag började träna på hans nya hälsningsbeteende. Så, vår nya rutin bygger på Hemliga hälsningen, som jag plockade upp från min hundpsykologutbildning och som jag sen dess använt framgångsrikt på en massa rädda och översociala hundar men av någon anledning aldrig lärt Yippie. Jag frågade första bästa människa, alltså Elisabet som jag hade på lektion, om hon ville hjälpa mig.
Vi började med att jag rörde mig mot henne, med YipYap framför mig i slakt koppel, hon höll fram sina händer, kupade dem, och när han duttade med nosen så klickade jag, backade och belönade med godis bort från henne. Vi upprepade ett par gånger och snart ville han fram och hälsa, inte på det nervösa, stissiga sättet, utan lugnt och trevligt, som på någon han känner och är avslappnad med. Det här var första gången han träffade Elisabet och han hade antagligen blivit uppspelt, skällt och inte vågat sig fram så lugnt i vanliga fall. När vi höll på och träna som bäst kom en kvinna förbi, YipYap såg glad ut, som han brukar göra när han ser folk, och hon sa att han gärna fick hälsa. Jag instruerade henne hur hon skulle göra och vi körde ett par repetitioner. Dutta i händerna, klick, avstånd, godis. Han såg avslappnad och trygg ut, inga ljud. Perfekt!
Avståndet är belönande!
Just avståndet tjänar flera viktiga funktioner i den här typen av träning. Till att börja med så är faktiskt just avståndet en viktig (om inte den främsta) belöningen för att dutta i händerna. Hundar som blir nervösa och morrar, skäller eller kanske till och med biter människor gör det för att de vill öka avståndet, de vill ha mer space och eftersom det inte fungerat att visa ointresse eller gå undan tidigare i livet har de blivit tvungna att utvecklat andra strategier. Funktionen med skällandet är ökat avstånd och ökat avstånd är det som belönat beteendet fram till nu. Genom att ge hunden avstånd för ett alternativt beteende kan man stärka just det beteendet och lära hunden att det är mest lönsamt från och med nu. Med andra ord: att ta kontakt leder till att man kan gå undan. I takt med att hunden inser att den slipper interagera mer än någon sekund (gå fram och dutta) blir den också tryggare och mer avslappnad. Den lär sig att söka avstånd själv och kan styra över sin egen situation. Den lär sig att den kan gå undan om det blir för mycket och slipper bli indragen i en hälsningssituation som den inte klarar av.
Den sociala pressen, som gör att vissa hundar (vanligtvis de som beskrivs som ”assså hen äääääälskar alla”) blir så ivriga, brukar lägga sig och hunden kan närma sig på ett mer avslappnat sätt. För precis som skällandet är ett sätt att hantera laddade möten, kan flams och trams och massvis av pussar fylla samma syfte för en annan hund. Överdrivna hälsningsritualer kan med andra ord också avdramatiseras om den glada hunden får lära sig hemliga hälsningen.
Människor är opålitliga – läxan vi inte vill lära våra hundar
En vanlig, och förvisso god tanke är att den rädda hunden ska få godis ur handen på den läskiga personen som vi vill att den ska bli mindre rädd för. Folk som anstränger sig lite mer än att bara sträcka ut handen och titta bort (som de flesta som vet lite om hundar gör) brukar sätta sig på huk och locka med godis. De tänker att de kommer bli förknippade med något trevligt och de är inne på helt rätt spår. Risken är dock stor att hunden kopplar fel eftersom saker händer i fel ordning och det är alldeles för mycket press inblandat.
Kopplingen som hundar ofta gör i den här typen av träning är: Att ta godiset leder till något obehagligt (närhet, klappar, att känna sig trängd osv). Jag var med om ett riktigt praktexempel på det här efter lektionen, när jag och YipYap åkte till en djuraffär för att handla lite gottis. Butiken låg mitt inne i Limhamns centrum och YipYap hann bli rädd för ett par saker från bilen till butiken. Han kom över dem hyfsat bra men han var ändå rätt misstänksam när vi kom in i butiken. Jag tror dessutom att alla dofter i djuraffärer gör honom obekväm, och jag förklarade för kvinnan bakom disk att han var lite rädd. Dumt nog instruerade jag inte henne hur hon skulle förhålla sig till min hund.
Hon försökte på sitt sätt, lockade, kallade, höll fram handen, erbjöd godis och försökte med allt möjligt för att få honom att komma närmare. Jag belönade honom för att han stod ut med hennes beteende. Hon ville ju bara väl och jag upplevde det inte som rätt tillfälle att köra hans tredje träningspass i hemliga hälsningen. Till slut lyckades han hitta lite trygghet och närmade sig hennes utsträckta godis. I samma ögonblick som han skulle ta för sig drog hon undan den för att han skulle komma närmare. Vad lärde han sig av det? Att godiset försvinner om du försöker ta det? Att man inte kan lita på folk när de försöker ge en något gott? Det hade han ju i och för sig helt rätt i, för när han lite senare hade ätit ett par bitar från hennes hand försökte hon klappa honom i ansiktet precis som han sträckte sig efter godbiten. Vad lärde han sig av det? Att när man försöker ta den där smarriga levern kommer en annan hand för att klappa en i ansiktet. Knappast ultimat. Om hon istället hade varit världens mest slarviga butikspersonal och tappat godbitar omkring sig, utan något krav på att han skulle söka kontakt med henne är jag hundra på att han hade ätit dom, och tyckt att hon var en underbar person som han gärna hade gosat med. På eget initiativ.
Händelser som den här är orsaken till att det heter just Hemliga hälsningen och att den ser ut som den gör. Få människor kommer spontant på tanken att hålla fram båda händerna på det sättet, vilket gör att den kan vara hemlig för alla utom de vi väljer att lita på. Om det hade varit ett mer vanligt ”hälsa på hunden-beteende” vi hade som hälsningsritual hade tryggheten och den positiva känslan snabbt blandats upp av alla som gjorde fel när de hälsade på vår hund. Hemliga hälsningen blir ett nytt tryggt beteende som vi kan styra över på ett helt annat sätt. En annan viktig orsak är att när folk håller fram två händer, och hunden får klick och belöning bort från personen, så kommer den undan även om personen får plötsligt hjärnsläpp och klappar trots våra instruktioner. Människor kan vara så nyckfulla.
Så, sammanfattningsvis tror jag att många hundar som är lite nervösa och/eller översociala och speedade i möten med människor skulle må bra av att veta att de inte kommer bli fast i en massa klappande och krav på närhet. Om de visste att det räckte att de gick fram och nosade i den där utsträckta handen skulle livet vara så mycket enklare. Men de har troligtvis fått bevisat för sig lite för många gånger att det inte räcker. För när man nosar på nån så ska det klappas och kelas. Och om man försöker gå därifrån så börjar de locka och kalla och muta med godis. Och tar man godiset, då kommer de försöka klappa en igen. Det är bäst att inte ta godiset. Godis är bara lurendrejeri.
OBS: Om du har en hund som bitit människor, så kontakta en instruktör/hundpsykolog i ditt område som jobbar med uteslutande hundvänliga/moderna träningsmetoder, innan du börjar träna. Har du svårt att hitta en så kontakta oss så hjälper vi dig leta.
