av Åsa Jakobsson, ursprungligen publicerad i tidningen Canis nr 5/08

 

Många hundägare, speciellt om man är tävlingsintresserad och tränar med ett specifikt mål i sikte, upplever att de utkämpar ett ständigt krig mot omgivningen gällande vad hunden är uppmärksam på. I hundens liv finns det så mycket annat intressant att fokusera på: andra hundar och människor, intressanta dofter, olika djur som springer förbi, ett flygande löv… Många hundar är helt enkelt inte superintresserade av vad vi vill eftersom världen är så mycket mer spännande!

Olika sätt att tackla problemet
Att straffa hunden med ett “nej” eller ett koppelryck är antagligen det som ligger närmast till hands. Det ger omedelbar, om än kortvarig, verkan och det ger utlopp för lite av den frustration som man känner över att inte hunden gör vad vi vill. Dessutom ger man ett klart budskap till folk som tittar på: här är en ägare som menar allvar med sin hundträning och inte tål något trams!

Nackdelen är att mycket få hundar svarar på obehag genom att tycka att träningen är rolig och vilja jobba mera. Tvärt om, de brukar bli ännu mer ovilliga att söka kontakt, och börjar istället i ännu högre grad ägna sig åt “överslagsbeteenden” som att nosa i gräset eller klia sig. Dessutom ger de ett antal lugnande signaler till sin ägare, de rör sig sakta, gäspar, tittar bort, slickar runt munnen, eller kryper runt fötterna och ger lekinviter för att lätta upp stämningen. Inte direkt något som främjar den lugna men alerta lydnadshund som man vill ha!

Många tränare som använder “mjuka” metoder väljer istället att locka tillbaka sin hund med en leksak, godbit, eller glada tillrop. Deras hundar brukar vara betydligt mer alerta och villiga att jobba så länge matte har en godbit synlig. En vanlig kommentar är “jag kan inte träna utan godis, min hund måste ju få lön!” Fungerar utmärkt, så länge man inte har något emot att alltid ha godis i händerna.

Som klickertränare är vi väl bekanta med att vänta ut att hunden spontant bjuder det vi vill ha, och sedan förstärka beteendet med klick och belöning. Vi väljer det godaste godis och de bästa leksakerna vi kan hitta, så att hunden hela tiden ska känna att det är vi som är universums mittpunkt. Vi håller en hög frekvens på belöningen, och vinner på så sätt “striden” mot alla andra intryck som hunden bombarderas med.

Men vad gör vi när det helt enkelt inte räcker? När det är omöjligt att få hunden att föredra min superbelöning framför en otroligt spännande lukt i gräset? Är det verkligen så att inte vi heller kan träna hund utan att ha godbitar tillgängliga? Och vad gör vi när hunden är så stressad att den inte äter eller leker, eller den helt enkelt är mätt?

Premacks Princip erbjuder en lösning som tar bort hela konflikten mellan vad du vill och vad hunden vill på ett enkelt, effektivt sätt som är roligt BÅDE för dig och för hunden.

Vem är Premack, och varför ska jag bry mig?
Dr David Premack är idag en psykologiprofessor på Pennsylvania University. Han har forskat mycket på olika apor och deras beteende, speciellt känd är han för boken “Mind of an ape” (1983) som handlar om hans arbete med att lära chimpanser teckenspråk.

Premacks Princip bygger på att det inte är objekt som är förstärkande, utan aktiviteter. Godbiten i sig har ingen enorm betydelse, det är att äta godbiten som betyder något. En leksak är bara en “sak”, det är den aktiva leken som är rolig.

Beteenden med hög sannolikhet (beteenden som hunden ofta väljer att göra = gillar att göra) förstärker beteenden med låg sannolikhet (beteenden som inte är lika “roliga”).

Äta godis förstärker komma på inkallning. Leka dragkamp med matte förstärker springa till rutan. Det känns logiskt, inte sant?

Åter till det lockande gräset. Om din hund allra mest i hela världen vill gå dit och lukta ordentligt, men du säger “Nej! Inte sniffa i gräset, nu tränar vi och du ska titta på mig!”, så har du inte gjort gräset mindre intressant (snarare mer, nu är det ju förbjudet). Däremot om du använder gräset som en förstärkare, du väntar ut en kort ögonkontakt och sänder sedan bort hunden till gräset, så har du vänt situationen till din fördel. Dels har du verkligen förstärkt din hunds ögonkontakt med en fantastisk jackpot, dels har du tagit bort hela konflikten mellan vad din hund vill och vad du vill.

Genom att använda Premacks Princip som en del av ditt träningstänk, så blir din hund mer och mer övertygad om att det enda sättet att få göra vad den allra mest vill är att först ta kontakt med dig och åtlyda dina signaler. Det generaliseras till ett beteendemönster där hunden “ber om lov” så fort den vill ha något.

Eftersom du inte längre säger till hund att något är “förbjudet”, så förlorar dessutom aktiviteten en del av sitt värde för hunden. När man kan gå och nosa i gräset när som helst, bara genom att vara uppmärksam en stund, så är det helt enkelt inte lika roligt.

Att lära in fokus hos en distraherad hund (översatt från “Control unleashed” av Leslie McDevitt)
“På ett seminarie som jag gav nyligen fick jag låna en Aussie-korsning som var helvild. Hunden sprang runt i ringen, nosade i golvet, och stirrade på de andra hundarna. Hon hade ingen känsla för “vi är här för att jobba”. Trots att hon inte var klickertränad, så började jag klicka och belöna för varje liten orientering mot mig (som små svängar i min riktning). När hon ätit, pekade jag genast henne i riktningen som hon kommit ifrån, och gav henne samtidigt en verbal varsågod-signal. Efter fem minuter kunde jag inte få hunden att titta bort från mig. Folk var chockade. Vissa protesterade och sa att hunden bara gav mig uppmärksamhet eftersom hon gillade mina godbitar. De sa att om jag hade haft sämre godis hade hon fortsatt springa och nosa. Inte sant. Att använda Premacks Princip ger dig möjlighet att bygga en beteendekedja hos din hund, där komma och ge dig uppmärksamhet är förbundet med springa iväg och nosa.”

Fler exempel från verkligheten
Kathy Sdao använde ekorrjakt som förstärkare för att gå fint i kopplet under sin tid som professionell “dog-walker”.

Sue Ailsbury som föder upp lamadjur passade på under parningssäsongen att lära sina hannar gå fint i koppel för att få komma till honorna.

Ursula Wilby satte kommando på beteendet “spring över fälten i full fart” och använde som jackpot när hon tävlingstränade sina irländska settrar.

I ett beteendeexperiment från 1963 med treåringar använde man skolklockan som en signal för “spring och lek”. När man bad dem sitta stilla och titta på svarta tavlan, blev detta förstärkt av klockan och efterföljande lek. En annan signal betydde “stopp”, som i sin tur följdes av ytterligare instruktioner. Med denna växelverkan av “tråkiga” saker som följdes av “roliga” när de var rätt utförda (naturligtvis med mycket gradvis höjda krav), kunde man inom några dagar visa upp en lugn och koncentrerad skara treåringar.

Själv belönar jag städning (tråkigt) med eftermiddagsTV (roligt, men annars otillåtet).

Att programmera om sig själv
Med hjälp av Premacks Princip kan man alltid träna sin hund, överallt, det gäller bara att lista ut vad hunden mest av allt vill göra just nu. Är det äta godis eller leka med leksak så är det enkelt. Är det nosa i gräset, hälsa på andra hundar, eller jaga kanin, så kan det vara svårare att få till med full säkerhet, och kanske kräva lite extra tankeverksamhet, men det är långt ifrån omöjligt.

“Men jag vill ALDRIG att min hund ska jaga kaniner på egen hand! Är det inte en risk att han börjar med det?”

Svar: nej. Att använda vanligtvis icke-tillåtna aktiviteter som förstärkare gör INTE hunden mer benägen att utföra dem på egen hand. Om vi lär den att “det är OK att jaga kaniner, men bara ibland, och ENBART som belöning för att du kommer på inkallning” så ökar bara hundens önskan att komma på inkallning, det är ju det som leder till belöningen. När man lär in en externbelöning så är det just Premacks Princip som man använder, och lär man in externbelöningen från grunden så har man inga större problem med att hunden försöker springa dit på egen hand. Den är alldeles för upptagen med att få ägaren att säga det fantastiska “varsågod”!

Sluta tänka på distraktioner för din hund som just distraktioner, utan börja istället se dem som kraftfulla miljöförstärkare som ger naturliga jackpots för din hund. Du kommer ändå aldrig att kunna kontrollera allt som händer i miljön runt omkring dig, så du kan lika gärna utnyttja den.

Slut fred med omgivningen!

Referenslista:

“Control unleashed/Släpp kontrollen lös”, Leslie McDevitt

“Lydnad för tävlingssugna”, Ursula Wilby

Artikel “Use of the Premack Principle in controlling the behaviour of nursery school children”, L.E.Homme, P.C.deBaca, J.V.Devine, R.Steinhorst, E.J.Rickert

Anteckningar från Kathys Sdaos seminarium “Förstärkning bortom godis” 2007