Från ett hundhem i Spanien -det är här jag hör hemma

Idag har varit en lång dag. Jag och Salli är på semester i Spanien och även om planen var att bara ta det lugnt, sola och bada under en sällsynt ledig vecka, så hade jag mest sett fram emot att hälsa på hundhemmen. Vi var en tur till SOS Animals nya ställe utanför Malaga idag, och det var väldigt intressant. Jag har länge varit engagerad i omplaceringsverksamheter av olika slag men haft hund och själv inte kunnat åka iväg för att volontärarbeta så det var helt nytt för mig. Salli bodde på SOS 2006-2008 men de har flyttat sen dess så mycket var nytt för henne också, även om hon faktiskt kände vissa av hundarna sedan tidigare.

Vi blev upplockade av Therese i utkanten av Fuengirola där vi bott sen i söndags och hon tog oss säkert fram genom slingriga bergsvägar och trånga passager. Vi passerade olivodlingar och citrusträd, stora gårdar med vita torn och små ruckel med mer charm än de flådigaste villor hemmavid. Potatis, tomater och bönor växte i sluttningarna och jag undrade hela vägen hur de fick saker att växa i torkan. Och vad hade dom hästarna till. Hästar överallt. Begriper inte varför.

Väl framme möttes vi av två skällande, glada hundar som hoppade ivrigt mot grinden. Therese introducerade oss för Elvis och Sasha, som jag genast matchade med en kompis som funderar på att skaffa en till hund. Urgullig, hoppig och glad. Trots att hon fått stryk av sin fd husse. Elvis och Sasha var ute i gårdens Playpen, där alla hundarna får springa av sig minst en gång om dagen. Området gränsar till en av de andra kennlarna, något som jag hade undvikit om jag fått vara med och bestämma. Hundarna sprang och skällde på varandra vid stängslet då och då, men de var skönt nog rätt lätta att få på andra tankar trots att de var så uppjagade. I övrigt var det förvånansvärt lugnt på gården. De har runt tjugofem hundar där just nu och det verkade lagom. Therese skulle till veterinären med ett par av hundarna på förmiddagen och vi blev kvar med det härliga volontärgänget och en massa mysiga hundar. Vi satt vid poolen, som låg i hundarnas rastgård, och pratade. Volontärerna var nyfikna på vårt arbete med hundskolan och ställde en massa frågor, så jag improviserade ihop en lektion kring deras hundar och hundarna på gården. Jag tror det finns en massa, små, men viktiga saker som man kan göra för att förbättra verksamheten ute i omplaceringsorganisationerna och det var också därför vi ville besöka SOS som en första del av projektet som vi jobbar med. Tanken är att hjälpa till med det vi kan, försöka förbättra rutiner kring utvärdering av hundar, skriva ihop information och utbilda volontärer, jourhem och adoptörer, förbättra hägnmiljön och skapa träningsrutiner för viktiga saker som underlättar för hundarna i deras nya hem. Vi har en massa idéer som vi försöker förankra ute i organisationerna, så det var väldigt roligt att få feedback på dem på plats idag. Vi är så glada för allt engagemang som människor lägger ner på hundarna och vill bidra med något vi också, även om vi inte kan ta emot fler hundar (nåväl, jag lär få omvärdera det de kommande dagarna…) eller åka ner och volontärarbeta med nån reda. Spännande ska det bli!
Jag blev glatt överaskad över hur välskött verksamheten var. Jag vet hur det är när man har mycket djur, ont om resurser och hela tiden kämpar mot avlivningshot och annan press. Jag har stor förståelse för att saker inte kan vara ultimata men det var ändå mycket bättre än vad jag räknat med. Hundarna var överlag väldigt pigga och glada, de fick gå på rundor två gånger om dagen, vara ute i rastgården (som var hyfsat stor och varierad, som en rejäl trädgård) och hade mycket kontakt med volontärerna. De var framåt och sociala, bara en eller två av hundarna vi träffade på första stället var försiktiga omkring oss. En av dom hade bott där sen Salli var nere, och hade en given plats på gården, han fick leva och bli gammal där, och det var nog bäst för honom. Precis som alla andra hundar från Spanien som jag träffat funkade de här bra med andra hundar, de var trevliga och artiga, fast lite busigare än vad jag är van vid. De lekte mer med varandra och med oss. Roligt! Alla gick i princip i grupp utom en som ofta hamnade i bråk med andra hundar. Den biten hade jag gärna jobbat mer med, att försöka hitta lösningar för hundar som slåss. Dom bråkiga hundarna kan säkert funka bra egentligen men det är knepiga förutsättningar när det är en begränsad yta och bitvis stressigt eller tråkigt i hundgården. Enligt en av volontärerna som varit där i flera månader hände det dock väldigt sällan att det blev slagsmål, tre gånger om jag inte minns fel, på hela tiden hon varit där.

Efter ett tag kom Therese tillbaks och vi skulle få se SOS 2, där resten av hundarna bor. Efter att SOS blivit tvungna att flytta har de fått dela upp verksamheten på två ställen tillfälligtvis. På det ena stället bor volontärerna och merparten av hundarna, på det andra bor resten. De har en ny gård på gång och ser fram emot att ha alla hundar på ett ställe igen. På SOS 2 bor just nu ett ganska stort gäng valpar, uppdelat på typ sju kennlar som rymmer cirka 20 hundar. De flesta är runt 4-5 månader och kriminellt söta. De får också gå rundor och kennlarna städas ordentligt två gånger om dagen. De får leka i rastgården varje dag men stället är lite mindre än SOS 1 och de träffar ju inte folk lika intensivt, så det är synd, särskilt som de är så unga och hade behövt kontakten. De kändes ändå hyfsat trygga och positiva, med något undantag. En tik och hennes son var båda var rädda och undvikande och en eller två hundar visade inte något direkt intresse för oss. Tiken Mami och hennes son hade hittats ute när han var liten valp och rädslan hängde kvar än. Jag skulle vilja styra upp träningsrutiner för de här två, för att bättre anpassa dom för flytt till nya hem den dagen det blir aktuellt. Det finns så mycket man kan göra för att underlätta för rädda hundar i såna här situationer.

Besöket på SOS 2 var kortare än det på första gården, men vi hann ändå städa kennlar, leka med valpar, plocka stygn på en kastrerad tik och träna lite med schäferkillen Zlatan (handtarget/målhand är A och O om man ska flytta till Sverige). Sen var vi tvungna att åka hem, för Therese hade andra ärenden och hon var vår skjuts från ödemarken. I bilen därifrån hade jag svårt att slita tankarna från alla hundar som vi träffat, svårt att inte tänka på alla de som vandrade omkring övergivna på soptippar och motorvägar. Livet är så stort, och att vara med och göra skillnad, om det så bara är att gulla med en försiktig valp och visa att det finns snälla människor, är det finaste på hela jorden. Att göra skillnad för individer och förändra system, det är min största drivkraft i allt mitt hundarbete. Jag vill passa på att tacka alla smutsiga volontärer, alla trötta organisatörer och alla ni som adopterat och öppnat era hjärtan för en hemlös individ. Det arbete som ni lägger ner är helt ovärderligt, för även om vi kanske inte kan rädda hela världen, så kan vi rädda någons hela värld.
Vi åker tillbaks imorgon igen, att slappa på stranden känns helt verklighetsfrånvänt. Vilan är över.

Läs rapport från vårt andra besök här.
Läs rapport från besök på hundhem i USA här.
Läs mer om omplaceringshundar här.