Jag kom precis hem från en gratisföreläsning med Jeppe Stridh på Malmö Djursjukhus. Jag skulle tippa att Jeppe är en av de instruktörer i Sverige som jag har som absoluta motpol på så väldigt många sätt. Jag hade tittat lite på hans serie Hundkoll som gick på SVT för ett par år sen, läst hans bok Flockledare på två ben och kollat igenom hans videos från hemsidan samt läst hans frågespalt. Men inte minst hade jag pratat med människor som gått kurs hos honom och försökt sätta mig in i hur han faktiskt tränar. Föreläsningen var lite av en besvikelse, han pratade ingenting om sina träningsmetoder men jag fick i alla fall bekräftat att han är en rätt osympatisk herre som jag inte skulle vilja gå på kurs hos, även om han var bra med hundar.
Jag är lite kluven inför att diskutera andra instruktörer, jag pratar gärna träningsmetoder men tycker att det sällan är konstruktivt att överhuvudtaget diskutera personer. Jag har därför haft lite kval om hur jag ska återge föreläsningen på ett rättvist sätt men tänker att man får ta det för vad det är, mina intryck från dagen.
Jag hade övervägt om jag skulle ställa mina frågor på slutet, om jag skulle ifrågasätta eventuella faktafel eller bara sitta tyst och lyssna. Jag hade hemskt gärna diskuterat hundträning med honom men insåg efter en kvart att det inte skulle vara någon poäng. Det skulle knappast blivit någon diskussion för han bemödade sig inte ens att besvara de funderingar som var helt okritiska till hans metoder. Hans sätt att bemöta frågor och behandla sina intresserade åhörare var överlag väldigt anmärkningsvärt och rätt deprimerande. Han slängde ur sig nedlåtande kommentarer om framförallt kvinnor men lyckades även med konststycket att förolämpa i stort sett alla som ställde frågor genom att kalla dom dumma i huvudet eller skämta bort deras problem. När någon ställde en fråga som han inte förstod eller hade svaret på drog han till med en historia om något helt annat. När någon ifrågasatte vad han sagt tidigare förlöjligade han frågeställaren och vände sig direkt till någon annan. Jag nöjde mig med andra ord att lyssna och se på hur han behandlade sin publik istället. Jeppe försöker ju använda sig av någon slags humor och han ger mycket exempel på hur löjligt människor (framförallt kvinnor än en gång…) beter sig med sina hundar, tanken är nog att det ska vara lite tokroligt och avväpnande. Han delar gärna upp gruppen och hittar nån att peka ut som korkad, nån som smart, nån som fjollig och så vidare. Funktionen är väl, som i alla andra grupper som fungerar på samma sätt att man inte vill sticka ut och riskera att bli den som alla hånskrattar åt. Ett väldigt klassiskt sätt att få folk att inte ifrågasätta eller säga emot, flitigt använt av mobbare och översittare världen över.
Jag måste medge att någon gång lyckades han rätt bra med nåt skämt och jag hade svårt att hålla mig för skratt men oftast var det sämsta klassens buskishumor och jag insåg att jag nog skulle lärt mig mer om hundträning om jag kollat på Stefan och Christer. Han pratade nämligen väldigt lite om vad man faktiskt skulle göra. De tips han gav var väldigt allmänna och kunde kommit från vilken hundkunnig människa som helst. Det känns inte direkt som rocket science att man ska avdramatisera kloklippning genom att ha klotången framme ofta, att man ska vara noga med att försäkra sin hund eller att en hund blir knäpp om man bara kastar boll till den dagarna i ända. Det var med andra ord väldigt lite jag inte höll med om och med tanke på hur olika våra träningssätt är tycker jag att man är väldigt vag om man inte är tydligare än så. Och vaghet är som vi alla vet ett tecken på att man inte riktigt vet vad man sysslar med.
Jeppe var däremot väldigt tydlig med vad han tycker om människor som utbildat sig i hundkunskap av olika slag. Personligen tycker jag att det är av största vikt att man håller sig uppdaterad inom vad etologin och inlärningsforskningen kommer fram till, för att kunna förfina sina metoder och utveckla sin hundsyn så där var vi iaf inte eniga. Det märktes tydligt i hans syn på hundar. Han verkar vara av åsikten att hundar vill slåss och pippa (hans eget val av nittiotalsord) och det är i princip det dom vill, hela tiden. Han varnade bland annat för att försöka lukta sin hund i örat (för att kolla så det var friskt) eftersom det fanns en stor risk att bli biten om man gjorde det. Jag känner nog faktiskt inte någon hund (som inte blivit misshandlad i ett tidigare hem) som ens skulle komma på tanken att bita sin husse eller matte i en sån situation.
Jag är helt övertygad om två saker när det kommer till hundar, man ser det man vill se och man får det man förtjänar. Om man vill se hunden som ett vilddjur (Jeppes ordval) så kommer man att se konflikter, uppmärksamma konflikter, ta konflikter och få konflikter. Om man uppfostrar en hund med hårda metoder, bestraffningar och hot och dessutom inte tar hänsyn till stressnivåer så kommer man få en hund som är okänslig för små signaler och direkt tar i om den hamnar i en konflikt. Det är med andra ord inte särskilt konstigt att hundar i Jeppes värld är bitska, våldsamma och i ständig kamp med sina hussar och mattar. Den verkligheten är gudskelov inte samma som jag lever i för de hundar jag träffar på kurs är älskade familjemedlemmar. Det är hundar som får lära sig vad vi vill att de ska göra och som växer upp med förståeliga regler för hur man kan bete sig och inte.
En vän beskrev för ett tag sedan att hon trots allt tyckte det var skönt att Jeppe var som han var. ”Jag gillar Jeppe, för han är lika jävla otrevlig mot människorna som han är mot hundarna…” och det stämmer ganska väl. Jag har så svårt att föreställa mig varför man vill gå kurs hos den här mannen och de människor jag pratade med efteråt var inte särskilt imponerade. Jag frågade om de fått några konkreta tips på hur de skulle lösa sina problem och de tog glatt emot information om våra kursstarter och privatlektioner.
Förutom att prata försökte han även visa den så viktiga AV- och PÅ-knappen som alla hundar bör ha. Han tog upp sin nya pudel som han skaffat “efter som han vill visa att han är antirasist” med förklaringen “Jag har inget emot svarta, krulliga djävlar”, det kändes sådär modernt. Hunden ville iaf inte alls bli igångbusad av Jeppe, den slickade sig om munnen och tittade bort och flackade med blicken. Jeppe försäkrade oss om att det var fel på underlaget, att hunden visst älskade att leka med honom. Jag kände mig sådär övertygad. Undvikande är en dokumenterad konsekvens av användande av obehag i träningssituationer.
Det var trevligt att träffa folk där och få ett kvitto på att man är på rätt väg när det kommer till bemötande och pedagogik, om jag gör tvärtom mot vad Jeppe gör så ska det nog gå bra. Men det allra bästa med föreläsningen var ändå att se mina klickertränande vänners ansikten lysa av entusiasm när vi lämnade djursjukhuset. För sällan blir man väl så sporrad att träna som när inskränkta gubbar försöker förlöjliga det man ser resultaten av varje dag!
