Jag har verkligen inte hunnit med bloggandet på sistone. Dagarna innan seminariet blev jag ordentligt sjuk och under själva arrangemanget hade jag feber och rösten försvann mer och mer ju längre tid som gick. När jag kom hem efter en lång bilresa och sen tre timmar för att hämta Deus och YipYap hos hundvakt checkade jag ut. Jag blev sjuk på riktigt och det varade i nästan en vecka. Jag har inte varit sjuk så här länge sen jag gick i skolan och är verkligen inte van. Jag hatar att vara sjuk, rastlösheten kommer efter bara några timmar och driver mig till vansinne för jag tappar motivationen när jag inte riktigt är mig själv. Nu är jag dock frisk sen ett tag tillbaks och börjar komma ikapp med allt som hamnat efter. Jag tänkte försöka sammanfatta seminariet och även om jag inser att det inte kommer att gå så bra så känns det skönt att avsluta det här kapitlet.
Veckan innan seminariet hade en massa saker strulat, demohundar hade ställt in, deltagare hade blivit sjuka och tryckerier hade klantat sig. Jag jobbade väldigt sena nätter, förbannade mina tokiga idéer och längtade tillbaks till jobbet i vården, eller till tryckpressen där man slapp ta med sig jobbet hem. Allt som kunde gå fel passade på att göra det precis veckorna innan seminariet och när vi väl skulle ställa i ordning lokalen på lördagsmorgonen fortsatte jiddret. Lokalen gick bara att boka från klockan tio, alltså tiden vi skulle sätta igång men jag hade lyckats förhandla till oss en timme att ställa i ordning lokalen. Vad de däremot inte kunde fixa var hissen som strulade hela tiden. Hissen gick från vår våning ner till garaget där utställare och vissa med demohundar hade parkerat. Att hissen fastnade hela tiden var en riktigt dålig idé som inte alls ingick i planen. Jag fick springa mellan garaget, föreläsningssalen, hissen och vaktmästaren för att låna det enda paret nycklar som fanns. En kabel som skulle vara till ljudsystemet saknades också och det var med andra ord stressigt redan innan funktionärerna fastnade i trafiken på väg till lokalen. När vi skulle öppna och släppa in deltagarna som redan fyllde upp hela trapphuset hade funktionärerna inte kommit ännu och det mesta var rätt kaotiskt. Alla funktionärer gjorde dock ett helt fantastiskt jobb och Grisha kunde börja prata tio minuter efter tänkta starttiden. Inte ultimat men ändå inte total katastrof. Medan deltagarna lyssnade intresserat på Grishas berättelse om Peanut, hennes hund som fick henne att utveckla BAT jobbade vi på i kulisserna för att få allting att klaffa resten av helgen. Det är inte helt lätt att få sjuttio personer med helt olika önskemål att trivas under en hel helg men vi var fast beslutna om att göra vårt bästa. Seminariet var, trots att jag missade en hel del riktigt intressant. Grisha är fantastisk att lyssna på, engagerad, tydlig och trevlig. Hon är lätt att förstå och föreläser på ett charmigt och personligt men ändå proffsigt sätt. Upplägget på seminariet kändes mestadels väldigt bra, hon varvade teori med praktik, där hon instruerade demoekipagen i olika övningar och kom ofta tillbaks till principerna bakom BAT.
Grisha kom att jobba mycket med en irländsk terrier, Emma som hade problem med hundmöten. Hon brukade skälla och spänna sig, ville hålla andra hundar borta och var inte bekväm i mötessituationer, särskilt svårt var det att ha hundar 
bakom sig. Emmas matte var väldigt duktig på att läsa sin hund och tillsammans med Grisha såg hon till att jobba med Emma på en nivå där man knappt kunde tro att hon hade problem med hundmöten. Principen i Emmas fall gick ut på att, när hon gjorde något annat än att jaga upp sig belöna med ökat avstånd, eftersom det var det hon försökte skapa genom att skälla. På så vis förstärktes hennes alternativa beteende och kom att bli mer och mer sannolikt för varje repetition. Häftigt att se BAT fungera så snabbt och stabilt, hon såg lugn och glad ut under hela träningen. En annan av demohundarna var den översociala kromfohrländern Spex som inte kunde kontrollera känslorna när han närmade sig en annan hund. Han började pipa, drog och blev svår att få kontakt med i vanliga fall. Här hade Grisha en annan strategi även om principen var densamma. Hon belönade med minskat avstånd, Spex fick alltså gå närmare när han bröt kontakten med den andra hunden. Spex hade rätt lätt att fastna i träningsmode, alltså att han började gå fot och inte riktigt interagera med den andra hunden. Grisha ville att han istället skulle vara medveten om att det var hans beteende i relation till den andra hunden, inte i relation till matte som gjorde att han fick gå närmare. Viktiga poänger som jag tycker missas allt för ofta när folk pratar om hundmötesproblem. Vi vill ju att hundarna ska vara bekväma och lugna med de andra hundarna, inte bara lätta att distrahera eller avbryta.
En annan av hundarna som gjorde en fantastisk insats var blandisen Boo som haft riktigt stora problem med hundmöten, möten med människor och till på köpet en massa andra rädslor. Hennes matte är en god vän till mig och hon har jobbat jättemycket med att förändra Boos association med motbetingning men inte riktigt kommit så långt som hon hoppats ännu. Boo kan vara svårmotiverad och rata belöningar i såna här sammanhang. Hon blir snabbt spänd och utåtagerande i hundmöten. Det var en 
svår miljö för henne att jobba i, med sjuttio främlingar som stirrade och Grisha fick påminna den spända publiken att andas. Hon klarade det dock bra och kunde arbeta framgångsrikt inomhus även om Grisha bedömt det som på gränsen avståndsmässigt. Med en hund som Boo, som reagerar både på människor och hundar måste man se till att jobba extra försiktigt och se till så att stressen inte staplas och får henne att gå över stresströskeln. Även här tycker jag att många verkar köra fast, när utsätter en hund för för mycket stress och får den att börja reagera och agera ut sitt gamla beteende har man tagit ett rejält kliv bakåt i träningen. Hunden har fått bekräftat att det visst var för svårt och beteendet har förvärrats igen. Grisha var väldigt noga med att alltid hålla träningen under stresströskeln och att jobba säkert för att minimera risken för bakslag.
Det mesta av seminariet hölls inomhus men vissa delar hölls utanför för att ge ordentligt med utrymme åt demoekipagen. Grisha har olika set-ups som passar för olika delar av BAT, vissa är möten rakt på, andra är möten där det läskiga (figuranten) är i mitten och hunden man arbetar med rör sig runt eller tvärtom. Allt känns väldigt genomtänkt och hon förklarar det bra i boken.
Det finns en massa mer att säga om BAT, om föreläsningen, om demonstrationerna och om arrangemanget men jag nöjer mig nu så jag kan få skriva ett till inlägg om träningen på hemmaplan. Jag vill passa på att tacka alla demohundar och figuranter för en fantastisk insats och ett himmelskt tålamod. Det blev långa dagar men jag tycker ni skötte er helt exemplariskt. Stort tack till utställare, till cateringpersonal och givetvis till alla deltagare för ert överseende med strulet på lördagsmorgonen. Vill också tacka alla underbara vänner som ställde upp som funktionärer under helgen, utan er hade det inte gått!
Om du missade seminariet så kan jag verkligen rekommendera Grishas bok och hennes DVD:er.
Vill du bara läsa om grunderna för att förstå konceptet så kolla in BAT Basics, som jag översatt till svenska!
Här kommer lite fler härliga bilder från helgen. Samtliga foto är tagna av Michaela Neiglick.
[slideshow]
