Miljöträning i Västra hamnen med Stina och Hassel
Jag hade precis börjat tro att jag skulle slippa skriva en uppföljning på blogginlägget ”Att hantera rädslor del 1” som jag skrev i maj för på sistone har YipYap betett sig som en helt vanlig hund. Han har inte varit särskilt rädd, skällt mindre hemma och varit helt otroligt rolig att träna och umgås med. Han har förvisso kommit i puberteten och ska lukta överallt och när vi var på djursjukhuset kissade han fem gånger inomhus (jag blev lika förvånad varje gång, tur det bara var vi där) men rädd har han inte varit på länge. Jag hade nästan glömt bort att han var sådär rädd i maj för det försvann rätt snabbt och jag var helt oförberedd när det plötsligt hände en skitjobbig sak idag.
Jag och YipYap väntade på en vän vid tågstationen i Skurup och passade på att träna/leka lite en bit bort längs spåret. Jag har sedan han var liten försökt leka på nya platser och med många olika störningar, för jag tänker att det är en viktig grundförutsättning för att kunna träna i svåra miljöer. Om han inte kan engagera sig i lek trots att det är stökigt omkring honom kommer han knappast att engagera sig i träning eller vardagliga saker som kanske är betydligt tråkigare. Så, som en del av träningen har vi lekt på lekplatser, på trottoarer, i skogen, i affärer, med andra hundar, i folksamlingar och vid havet. Jag har försökt leka ofta och mycket med honom för att bygga värde i leken och att vara med mig. Vi hade inte lekt så mycket med tåg som susar förbi och det märktes idag men jag gav mig inte utan lyckades få honom intresserad och allt gick strålande, tills nån idiot la sig i. Jag vet inte vad det är som är så fruktansvärt viktigt att fira idag, kanske nåt bröllop eller god knows men raketer var dom tvungna att skjuta i alla fall. YipYap har inte varit särskilt rädd för ljud tidigare, han har lekt och sovit sig igenom åskoväder, ryckt på axlarna åt skott och glatt vält ner kastruller i huvudet utan att bry sig. Så värst mycket fyrverkerier har vi inte sett, ett par stycken men aldrig så här plötsligt eller nära. Det var en rejäl fyrverkeripjäs som någon smällde av ett par kvarter bort och YipYap fick panik. Jag hade inget koppel på honom och han sprang iväg, jag hann se att det blixtrade till i himlen och när jag kollade ner kunde jag inte se min hund nånstans. Området där vi hade lekt är lugnt, utan trafik eller folk men en bit bort ligger en rätt trafikerad väg och där kunde jag skymta YipYap springa. Jag svor och sprang allt vad jag kunde i hans riktning. När jag hann ikapp tillräckligt och såg att han kunde se mig visslade jag och sprang åt andra hållet. Jag släppte honom med blicken ett par sekunder som kändes som de längsta i mitt liv. Jag ville inte följa efter honom och förstärka flyktbeteendet utan jag hann samla mig tillräckligt för att hitta en annan strategi som kändes vettigare. Jag tänkte att om han kommer till mig och jag firar med världens fest så finns det en liten chans att han tar det här som ännu ett av mina galna påhitt och kommer över rädslan snabbare. Så när jag såg att han sett mig sprang jag runt knuten och väntade på honom. När han svängde runt hörnet sken jag upp och sprang in på en skyddad gård där jag bjöd på det lilla godis jag hade kvar och försökte få honom att sansa sig. Jag började med att se om han kunde tänka sig att äta godis: Jag klickade och belönade, en procedur som han känner igen väldigt väl. Sen visade jag min handflata som han vet betyder nosdutt, klick och godis. Nosdutten har han gjort flera hundra gånger, på promenader, i lek, i agilityträningen och vid inkallningar, den sitter rätt bra. Efter det testade jag att be honom hoppa upp, på en trappa inne på gården. Det funkade också och jag kunde sen be honom sitta, ligga och följa mig när jag gick bakåt. Jag belönade ofta och slarvigt, minsta lilla insats från hans sida var bra nog, jag ville att han skulle försöka göra någonting trots att han blivit skrämd och det funkade väldigt bra. När jag satte på honom kopplet (vet inte varför jag inte gjort det tidigare, jag antar att jag fick för mig att han skulle vilja stanna med mig) och skulle gå till bilen drog han en hel del. Mitt godis var i princip slut så jag valde att bära honom för att minimera flyktkänslorna. Jag är glad att jag kunde resonera med mig själv trots att jag blev förbannad på de som skrämt min hund och orolig att han skulle få bestående men. Jag inbillar mig att lugnet och att jag nånstans hade en nödplan på lager hjälpte läget rätt mycket. Jag vet ju förstås inte hur han kommer reagera i framtiden men jag tror och hoppas att jag löste det akuta problemet så bra jag kunde utifrån de förutsättningar jag hade. Jag har också försökt jobba förebyggande så mycket jag kunnat.
Viktigt med många olika belöningsformer
Det jag fokuserat på i den förebyggande träningen är:
Först belöning -sen vad du vill
Jag vill att mina hundar ska kunna ta belöning oavsett vad som händer runtomkring för utan belöningar får man svårt att förändra beteende om man är en som inte vill bestraffa i träningen. Den här idén har jag fått från Fanny Gott och jag tycker att den varit till stor hjälp med YipYap som haft en tendens att rata belöningar i vissa situationer, både när han varit rädd och när han hellre velat göra något annat. Jag började med att lära honom att ta belöning innan han fick göra något han kanske hellre ville göra, dvs innan du får bada måste du ta en bit godis, innan du springer till den där hunden vill jag att du leker lite med mig, innan du får leka med bollen måste du kampa lite. Jag hade honom i koppel och kopplade på tålamodet och väntade ut honom. När han engagerade sig i lek eller åt godis fick han göra det andra han ville. Det här höjer värdet på belöningen jag erbjuder, eftersom den är nyckeln till något ännu roligare. När han fattat poängen, alltså att han måste äta godis fast han hellre vill göra något annat började jag använda det när han tyckte något var lite lagom läskigt och kunde sen använda det i allt svårare situationer. Jag kunde även göra samma sak med andra beteenden än lek vilket gav mig möjlighet att få kontakt med honom och få honom att erbjuda beteenden för att få göra det där han så gärna ville. I början av träningen kunde han bli helt låst, vägra leka, spotta ut godis och stirra ut mig för att få hoppa i och bada till exempel men nu är det betydligt bättre. Han kan fortfarande nobba belöningar ibland men jag tycker att han är så mycket lättare att få kontakt med trots att han är rädd, uppspelt eller hellre vill göra nåt annat.
Alla olyckor är träningstillfällen
Jag har försökt bli överlycklig varje gång det hänt något oväntat eller läskigt och brustit ut i ett glatt ”BRRAAA! Duktig du är FlipFlop!”. När han vält omkull saker, blivit utskälld av läskiga hundar eller ramlat och slagit sig har jag blivit helt överlycklig och snabbt belönat med godis eller genom att kasta en boll. Det har blivit en reflex (vissa kallar det ticks…) och jag är rätt snabb nu med att spela överlycklig när det händer nåt. Jag hann inte med fyrverkerierna idag men jag har lyckats rädda många andra situationer på liknande sätt. I och med att jag använder det så mycket, i träning och i oförutsedda situationer verkar han känna igen det och hitta trygghet i tron att allt är träning.
Avdramatiserande lek
Jag har sedan YipYap varit gammal nog lekt rätt hetsigt och slamrat med saker, knuffats och betett mig för att han inte ska bli stött om någon är bufflig mot honom. Jag vill att han ska engagera sig i lek och hålla tag om kampleksak trots att jag knuffas, bråkar och är störig. Jag känner mig sällan så odräglig som när vi leker och ju hetsigare jag är desto roligare verkar han tycka att det är. Om jag jämför med andra hundar jag träffar tycker jag att han är rätt obrydd om att folk slamrar, höjer rösten, knuffas eller klappar honom ovarsamt (tyvärr tror ju många att schäferdunken och rista om hela huvudet är det mysigaste en hund vet).
När jag kollar på min träningsplan från maj kan jag konstatera att vi ändå jobbat rätt flitigt med vissa av mina läxpunkter. Vi har lekt i många miljöer, träffat andra hundar (han är mycket mindre skällig och osäker nu), han är väldigt sällan rädd i stan, snarare ivrig men det är mycket trevligare att jobba med. Ensamrundorna har blivit fler och jag har nästan alltid bara en hund när jag är i stan. Koppelpromenaderna går mycket bättre, han drar oftast inte alls, han vet vad det är han förväntas göra även om han glömmer ibland. Ensamhetsträningen går väl rätt okej, han gillar inte att jag går men det är ingen bestående panik, han verkar somna eller tugga ben när han är själv, verkar lugn när jag kommer hem och förstör inte saker. Vi har också jobbat med impulskontrollen och skvallrat rätt framgångsrikt på sistone och han verkar fatta leken hyfsat. Innan brukade han skälla som att det inte fanns någon morgondag när han såg någon på grusvägen, nu är han mycket mer kontaktsökande.
Min stora läxa inför framtiden är att jobba förebyggande med ljudrädslan. Jag ska utgå från att han tyckte det var jättejobbigt och träna som om han blivit känslig för fyrverkerier. Jag kommer träna med ljud-cd, motbetingning och att få honom att engagera sig i mina galna upptåg fast det händer saker runtomkring. Jag tänker gör allt jag kan för att inte YipYap ska bli ett nervvrak kring nyår som så många andra djur. Det är sjukt att smällare fortfarande säljs men det är verkligheten och verkligheten är det enda som räknas. Det finns förstås fortfarande mycket att göra och mycket att skriva om men det händer så mycket hela tiden att jag hinner knappt med. Jag borde skriva om Caniskursen vi går, om allt vi lär oss på hundpsykologutbildningen, om nosarbeteskursen jag och Deus gått på och om våra nya tricks. Sen så borde jag berätta mer om det fantastiska hundlägret och om agilityträningen som börjat komma igång, men det känns som att det får vänta tills det blir dåligt väder på allvar. Nu är det ju så mycket annat som måste hinnas med!
