För en vecka sen var jag i Stockholm på seminarium med Bob Bailey som nog kan sägas vara en av världens duktigaste djurtränare. Bob Bailey har tränat över 120 olika arter och flera tusen djurindivider genom åren och arbetat i nöjesvärlden så väl som för militären. Även om jag har invändningar mot en hel del av det djurutnyttjande som han varit/är delaktig i är träningsidéerna intressanta och jag drog mycket lärdomar av att besöka seminariet i Stockholm.
Bob Bailey har arbetat i årtionden med att träna djur för ekonomisk vinning. Han har tränat fram beteenden snabbt som attan, fått flyt i dem och gjort dem pålitliga och under stimuluskontroll (att de bara sker på given signal). Han har lärt ankor spela gitarr, fått korpar att fotografera militära objekt och tränat vilda djur att hämta föremål och återvända trots att de likaväl kunde stuckit iväg till friheten. Det här kräver helt uppenbart stor skicklighet och kunnande. Bob Bailey säger sig själv inte ha haft några etiska anledningar till att välja de metoder han valt, han gjorde helt enkelt bara det som var snabbast och mest pålitligt. Han säger nu att om han kom på ett sätt att träna som var etiskt riktigt men såg annorlunda ut än det sätt han tränar på nu skulle han ge upp sina metoder och gå vidare utan minsta tvekan. Jag önskar att alla kända hundtränare hade anständigheten att göra samma sak, att kritiskt granska sina arbetssätt och utvecklas istället för att förlita sig på gamla dammiga idéer eller vidskepelse.
Förutom old man Bob hade vi även den stora äran att få lära känna Parvene Farhoody, som iaf för min del varit okänd fram tills förra helgen. Jag hade läst lite om henne i presentationen till seminariet men det var förstås mycket roligare att se henne på scen. Både hon och Bob gjorde starka framträdanden och det var fängslande att sitta där och lyssna på deras erfarenhet och idéer. Temat för helgen var Applied Behaviour Analysis, ett vetenskapligt sätt att träna djur där utgångspunkten är ”Det vi ser och det vi kan mäta”. Fokus är själva beteendet och hur det kan förändras genom att tillämpa inlärningspsykologins regler om handling och konsekvens (läs mer om det här och här). Parvene drog paralleller till sitt arbete med sällskapshundar där ägarna ofta beskriver sina hundar med ord som är omöjliga att definiera. Det heter ofta att hunden är olydig, smart, dominant, aggressiv eller kaxig men när en hund beskrivs i liknande ord frågar hon alltid ”Vad gör hunden?”. Att beskriva hunden med adjektiv är oprecist, det går inte att mäta och det går inte att veta säkert att beteendet har förändrats. Genom att istället studera vad hunden gör och hur ofta/hur mycket kan man sedan följa hundens utveckling över tid. På så vis kan man se om ens träningssätt är effektivt och få struktur på sin träning. Det här är ett intressant sätt att se på hundträning och det utesluter inte på något vis den klassiska betingningen (där en individ förknippar en viss situation, plats, annan varelse etc med en känsla) som spelar stor roll i hur hunden beter sig. Den klassiska betingningen har studerats och formulerats av vetenskapsmannen Ivan Pavlov som studerade salivering hos hundar och hur den snabbt kopplades ihop med en bjällra om han ringde i den innan han serverade hundarna mat. Hundar lär sig att koppla ihop situationer med sina känslor och Bob Bailey påpekade hela tiden att det inte går att utesluta den klassiska betingningen eftersom ”Pavlov alltid sitter på din axel” och påverkar träningen.
Vetenskap är som sagt grunden i den träning som Bob och Parvene representerar och det är här jag tar åt mig de tyngsta men också nyttigaste lärdomarna. Jag har läst mycket av det i böcker förut men det är en annan sak att höra någon säga det till en och förklara på ett så bra sätt. Jag var i allra högsta grad medveten om att det finns tusen saker jag kan göra bättre men det var ändå en uppfriskande käftsmäll att höra någon säga det. Det är smärtsamt att inse att man måste förändra sitt eget beteende så drastiskt för att uppnå det man vill men jag är som jag tidigare sagt väldigt glad när jag inser att jag haft fel och förstår hur jag ska göra istället. När jag väl lyckas få in alla de här lärdomarna i min träning kommer jag vara den lyckligaste hussen på jorden.
Här kommer min lilla lista på smärtsamma lärdomar från seminariet i Stockholm:
Slarva inte med belöningarna -Jag har två mattokiga hundar och det är lätt att bli lat och träna med torrfoder men de gör precis som allt annat levande skillnad på belöning och belöning. När jag studerar vilka beteenden de är mest ivriga att göra är det saker de gjort när belöningen varit precis den de velat ha i just den stunden och jag/de själva har sett till att de fått den vid rätt tidpunkt. De beteenden som inte utvecklats trots att vi tragglat dem gång på gång har brustit nånstans och en stor felfaktor tror jag är att belöningen inte varit värd att anstränga sig för. Skärpning snåljåp!
Sätt bättre kriterier -En av mina allra svagaste sidor. Jag varvar mellan att förvänta mig för mycket och sätta för höga kriterier och att bli kvar på en låg nivå bara för att vara snäll. Det är inte snällt att belöna hunden för att den gör nåt halvdant om man egentligen förväntar sig och har som mål att den ska göra det bra. Vill man att hunden ska göra nåt halvdant så nöjer man sig med det, annars är det mer rättvist att förvänta sig mer och därefter sätta rätt kriterier så att hunden hela tiden lyckas och beteendet får chans att utvecklas.
Dokumentera -Jag har filmat en del av våra träningspass och det är fantastiskt kul att se på hundarna men egentligen ännu nyttigare att se på mig själv. Jag har en massa konstiga saker för mig som jag inte ens tänker på och på film blir det så tydligt, mycket tydligare än om någon säger åt en vad man gör rätt/fel.
Skriv kriterieplaner och träningslogg -För att få struktur på vår träning måste jag skriva ner vad vi ska göra, dela upp i mindre delar och sen följa planen. Jag måste sluta hafsa runt, bestämma mig för ett par beteenden och träna dem tills hundarna förstår vad det handlar om. Det är så fruktansvärt lätt att börja träna ett beteende och göra det halvdant, sätta ett halvkasst ord på det och sen förvänta sig att hunden ska förstå och dessutom vilja göra det när man ber dem om det. Det här är så klassiskt och jag tjatar om det på varje kurs ”Förstår hunden vad sitt betyder?…”. Ändå gör jag det själv hela tiden och även om jag är betydligt bättre på att låta bli det med YipYap än med Deus så ser jag tendenserna hos mig själv. Failing to plan is planning to fail!
Hitta inte på fler ursäkter -Om det inte funkar så funkar det inte. Punkt. Jag brukar stå på kurs och säga att hundarna aldrig gör fel -de gör det de är motiverade att göra i varje given situation. Jag vet om det och ändå hittar jag på ursäkter för varför träningen inte går som jag vill. Jag överväger en ny tatuering på handen ”Are we better off now than when we started?”. Orden är Bob Baileys viktiga påminnelse att tänka på efter varje träningspass. Har vi inte kommit framåt har vi gjort något fel och då är det upp till oss att förändra något. Hunden gör val utifrån rådande förutsättningar och gör hunden inte det vi vill att den ska göra har vi inte tillgodosett den med rätt förutsättningar.
Seminariet var som sagt två heldagar och jag har problem att ens välja vad jag ska skriva om för allt var så intressant. Jag skulle kunna skriva om alla trevliga människor jag träffade, om missöden och fantastiska lösningar med tågbiljetter eller om den praktiska träning som Parvene stod för på scen. Det var ett väldigt konkret och relativt smalt ämne som togs upp på seminariet men det finns ändå så mycket att säga. Jag kommer säkert återkomma till delar av seminariet senare men nu behövde jag mest sammanfatta mina egna lärdomar och sätta upp riktlinjer för vår träning här hemma. Vad är dina tankar om sakerna jag skrivit om? Eller var du på plats och har nåt smart att tillägga? Kommentera!
