YipYap har blivit stor och får knappt plats i mitt knä, jag måste hålla om honom med ena handen för att han inte ska ramla ner. Det går sjukt långsamt att skriva med en hand men han ser så nöjd ut och jag har inte hjärta att flytta på honom. Tiden har gått så vansinnigt fort på sistone och jag har inte hunnit med att formulera mina tankar på bloggen, däremot har jag tränat, tänkt och utvecklats en hel del! I mitten av december åkte jag med en vän på helgkurs hos Fanny Gott på Klickerklok. Vi gick Agility Foundations, för att bygga grunden för fortsatt agilityträning och det var lärorikt och trevligt!
Jag gillade upplägget på kursen, det var som sagt fokus på grunderna och även om jag hade läst mig till en del övningar (från framförallt Susan Garrett) och tränat hemma var det mycket som var nytt och spännande att testa. Jag och YipYap har förutom att träna hemma gått en agilityförberedande kurs på Lunds BK och deltagit i en workshop för Angelica Prytz på hundlägret i somras. Kursen i Lund hade sina poänger och jag fick ut en del av den men det kändes mest som att vi provade lite olika hinder och hoppades på det bästa. YipYap blev också rätt orolig över den otrygga och stressiga atmosfären där men det var en prövning som jag tror vi klarade rätt bra pga hans stora kärlek för agilityträningen. Angelica däremot har gått en del kurser för Fanny och det kändes betydligt närmare upplägget för kursen vi gick nu. Till skillnad från kursen på BK tränade vi väldigt lite hinder utan fokus låg på att lära hunden ett par viktiga beteenden; nosduttar (till kontaktfält), stabila sitt, cirkelarbete och byten. Grunden för alltihop var ju föga förvånande leken, att hunden lekte intensivt och engagerat med oss. Det var häftigt att se Fanny leka med Epic och jag fastnade särskilt för deras byte av leksak på signal. Jag har jobbat med leken sen YipYap var liten (för att inte få samma problem som med Deus) och försökt leka på olika platser för att han ska generalisera det. Hemma leker han helt fantastiskt och det har blivit bättre på rundorna men ett tag ville han inte alls leka med mig. Jag tror att han kopplade ihop det med fyrverkeriet som någon smällde av när vi lektränade i Skurup för ett tag efteråt blev han väldigt låg när vi försökte leka. Han brukar ha svårt att leka när han känner sig otrygg och när vi gick kurs i Lund fick jag jobba som en galning för att han skulle våga kampa efter att han blivit påhoppad av en lös hund flera gånger. Jag är med andra ord glatt överraskad att det gick så bra att leka nu, fast vi var på en helt ny plats, i ett ridhus med en massa nya hundar. Jag har under hösten släppt alla lekregler och låtit honom stjäla leksaken, vinna ofta och peppat honom så fort han engagerat sig minsta lilla, tycker det gett bra resultat. Det var alltså inte särskilt konstigt att Fanny påpekade att jag gärna engagerar YipYap i leken istället för att han tar initiativ att ta kontakt med mig. Jag vill ju ha en hund som håller koll på mig, som frågar om vi ska hitta på något för att slippa bli tjatig och trist att vara med. Jag har med andra ord tänkt att jag tränat utan att tjata, utan att locka eller försöka få hans uppmärksamhet men inser att jag gjort en hel del tokigt även här. YipYap är bra på att ta en leksak som jag håller still inomhus och på ställen där han är bekväm att leka men är vi på svårare ställen börjar jag gärna liva upp leksaken och rör mig för att han ska nappa. Det förstärker ju ofta att han är ofokuserad och det vill jag ju inte, ändå gör jag det!
Vi tränade också lite handling och det är jag helt ny på, jag har försökt läsa mig till en del men gett upp och tänkt att jag tar det på en kurs istället, det var det värt. Fanny förklarade bra och jag hoppas att jag fattade det viktigaste så jag inte gör några megatabbar i träningen nu. Vi pratade en del om hur olika saker man lär hundarna kan stå i konflikt med varandra, att inget beteende är helt fristående utan att de påverkar andra saker i hundens sätt att bete sig också. Jag slogs direkt av hur jag belönat YipYaps springande/flankighet med bollbelöning och det blev en av mina viktigaste lärdomar från kursen. YipYap har alltid älskat att springa och iom att jag väldigt ofta går ut med två eller tre hundar och bor på ett ställe där jag kan ha dem lösa så är det ju smidigast. Jag har kopplat honom i stan och när vi koppeltränat och då har det oftast funkat rätt bra. Jag har väl förvisso insett att jag måste jobba med hans koppelträning även där jag bor men inte riktigt tagit mig tiden att göra det. När han går in i kurs-mode är han superrolig att jobba med och har mycket mer fokus på mig men hemma är omgivningen så galet spännande (och jag så vansinnigt tråkig)!
YipYaps normala rörelsemönster har, fram tills nu varit att springa fram och tillbaks längs vägen vi går på, ofta fem-tio meter framför mig och jag har belönat varje gång han kommit in till mig. Jag har försökt att belöna med kamplek ofta för att bygga ett värde för leken med mig men då och då har han intresset någon annanstans och har svårt att engagera sig i leken. Bollen däremot, den nobbar han aldrig. Vi lär ju oss, precis som hundarna hela tiden av vad som lönar sig och vad som inte gör det och han har format mitt sätt att belöna honom väldigt väl. Jag har belönat med boll för att jag vet att det kommer funka och även om jag inte gett upp kampleken väljer jag mina tillfällen för att vara säker på att han ska nappa. Att jag belönat med boll har fått resultatet att han inte kommer hela vägen in till mig utan plockar belöningen på vägen och springer en vända. Värdet för att vara nära mig finns ju på något vis men jag har ju också förstärkt att han springer förbi mig. Jag har väl iofs varit medveten om hur det fungerar med belöningsplacering och försökt vara noga med att alltid belöna så nära mig som möjligt men det har ändå haft sina oönskade konsekvenser. Han är helt enkelt väldigt vid i sina rörelser, att springa är ju superroligt och det är belöning nog för att han ska fortsätta.
Jag har ju också lyckats bygga in en del frustration i nosduttarna, han duttar hårt och distinkt precis som han ska men han gör det en gång. För att jag belönat att han gjort det en gång. Om jag väntar på att han ska göra två nosduttar, eller tre, eller fem eller tio så blir han frustrerad och öppnar munnen eller skäller. Inget konstigt med det här, det är bara jag som än en gång blivit förstärkt för att belöna en gång (han blir ju frustrerad om han inte får belöningen direkt så det är bäst att snabba på och leverera). Frustrationen är ju en del av träningen, eftersom utsläckningen av en dutt gör att han försöker igen, jag måste bli bättre på att leva som jag lär!
Lärdomarna som vi jobbar med att omsätta i praktik är nu följande:
-Bygg värde i belöningszonen (en halvcirkel framför mig, från höft till höft). Här ska alla belöningar levereras, alltså mycket kamplek, supergodis och all uppmärksamhet.
-Låt honom ta ansvar för leken. Inget tjat (alltså mindre än ingenting som jag själv tycker att jag gör redan), inget lockande, inga levande leksaker förrän YipYap engagerar sig.
-Plocka leksak från marken. Bygg helt enkelt upp beteendet plocka leksak om kom in till mig i en rasande fart.
-Träna nosduttar bättre. Handen med godbitar bakom hans huvud så han inte kan se den och belöna oregelbundet. Jag struntar i att han öppnar munnen, det viktigaste just nu är att han testar igen, sen kan jag snygga till det när han har en förväntan på belöning på andra ställen än efter första dutten (det känns både rätt och fel på samma gång så säg till om jag tänker galet!).
-Jobba mer med cirkelarbetet. Vi har ju inte tränat så jättemycket i rädsla att göra fel men nu ska vi jobba upp fokus och hastighet/uthållighet.
Det är ju typ bara roliga saker och än så länge går det jättebra! Inte fel att ha LEK som ledord!
Sammanfattningsvis är jag jättenöjd med hur kursen gick, jag var på ett fantastiskt humör hela helgen och kände mig aldrig dålig för att vi inte kunde det vi skulle lära oss (det är sjukt att man kan bli sån, man håller ju på och lär sig nåt nytt, klart man inte kan uppgiften då!). YipYap var lugn, trygg och tyst nästan hela tiden trots att de andra hundarna skällde ibland (de var superfina allihop, verkligen guldhundar!). När det haglade på ridhustaket blev han lite orolig men lugnade sig snabbt och när två skott gick av i närheten låg han lugn i sin bur och var peppad så fort vi skulle träna igen. Han brydde sig inte så mycket om ridhusmiljön/dofterna förutom när vi pausade för då ville han gräva gropar åt andra. Fanny tyckte att hans hoppteknik såg bra ut och att han verkade ha bra kroppskontroll. Hans sitt kändes stabila och raka och cirkelarbetet som vi haft såna bekymmer med funkade bättre än jag trodde det skulle göra. Fantastiska lilla hund, vilken resa det här är!
