Häromdan kollade jag på Fireflies in the garden, en film som fick mig att tänka mycket på hur vår relation till hundarna ser ut. Filmen hade förvisso inget med hundar att göra, den handlade om en dysfunktionell familj men den väckte mycket tankar i mig och jag kände mig sorgsen för det var så tydligt alltihop. Filmen handlarom en familj där pappan är hård och krävande mot de andra familjemedlemmarna. Han är kontrollerande och styr över deras vardag på ett obehagligt sätt som påminde om hur många människor förhåller sig till sina hundar.
Jag har svårt att återberätta filmer och det känns lite knaggligt att skriva det här men jag ska göra ett försök för jag tycker det är ett väldigt intressant ämne. Relationen människa – hund är knepig, för det är så mycket vi inte vet och mycket spekulationer som vi måste leva med och acceptera. Vi vet inte vad hundarna vill alla gånger så vi får då och då gissa. Vad vi betydligt oftare vet är vad vi själva vill och hur vi vill att vår hund ska bete sig i olika situationer. Det är utifrån den utgångspunkten som vi försöker forma vår samvaro väldigt ofta, alltså vår vilja. Vissa människor ser på hundar som redskap, för jakt, för träning, för försvar eller hundslagsmål. De lever inte sina liv med hundarna utan har dem omkring sig enbart när det passar. Den här relationen är inte vidare konstig, för den är inte det minsta jämlik, det är ingen som låtsas bry sig och det är nog lättare att förhålla sig till. För de allra flesta av oss är hunden dock en familjemedlem, någon att dela dagarna med och det är där det blir komplicerat. Våra hundar är individer med egna viljor och helt egna uppfattningar om vad som är en bra dag. De vill göra saker med oss, med sina hundvänner och ibland helt själva. Vissa gånger krockar deras vilja med vår och det gör att vi måste hitta sätt att hantera de tillfällena. Det är också det jag tänkte mycket på när jag kollade på filmen. Hur vi hanterar våra hundar när de gör saker vi inte vill att de ska göra. Pappan i familjen var inte direkt en våldsam typ, utan hans kont
rollerande beteende tog sig helt andra uttryck. Han skällde ut sin son för att han misslyckats leva upp till väldigt högt ställda krav, han tvingade honom att gång på gång skriva ner vilka regler som gällde i hemmet och han bestraffade honom på en massa konstiga sätt men väldigt sällan fysiskt. Jag tror att man såg honom slå sin son en gång i filmen och hade man översatt hans uppfostringsmetoder till hundar hade pappan säkert kunnat kalla sig för en “mjuk tränare”.
När jag kollade på filmen tänkte jag flera gånger, men det är ju precis så här folk är med sina hundar. Det är förvisso rätt vanligt att folk slår, rycker i kopplet, sparkar, tar i nackskinnet, greppar tag i ansiktet, slänger omkull, ruskar och är fysiska mot sina hundar på olika sätt men den vanligaste korrigeringen är nog “NEJ” ÄH ÄH” “FIIIIDO”. Dessa många gånger hårt uttryckta ord syftar till en enda sak, att få hunden att hejda sig och låta bli något vi inte vill att de ska göra. Det är väldigt sällan som hunden förstår dem i normal samtalston och det är ofta nån typ av hot eller bestämdhet bakom “LÅT BLI DET DÄR ANNARS….”. Det händer oss alla, eller iaf de allra flesta, det finns säkert en handfull tränare som aldrig blir irriterade på sina hundar och jag avundas dem men de allra flesta har höjt rösten åt sin hund någon gång. Jag tror inte att de dör för det men det skadar helt klart relationen. Jag kan så tydligt se hur mycket sämre det funkar när jag är stressad, irriterad eller när jag inte begriper varfö
r hundarna gör som de gör. Det är lätt att fastna i dåliga mönster och det blir väldigt lätt en självuppfyllande profetia och hundarnas personlighet formas av vårt sätt. I filmen påverkas givetvis även sonens beteende av att pappan är som han är. Han blir undvikande, irriterad, ljuger och svarar till och med med aggression. Trots att han knappt är tonåring försöker han attackera sin pappa med ett baseballträ och skriker att han önskar att han var död. Jag undrar hur många hundar som känner samma sak. Det här inlägget handlar inte om att förmänskliga hundar, sånt vill jag inte syssla med för hundar är komplexa och intressanta nog utan att vi blandar ihop dem med människor. Det handlar om att jag tror att mekanismerna ofta är de samma, hundarna, precis som sonen i filmen får stå ut med en massa tråkigheter för att vi varit otydliga eller inte lärt dem vad vi vill att de ska göra. Jag brukar säga att hunden alltid har rätt, för den gör alltid det som den har lärt sig. Utifrån varje given situation gör hunden det den är formad att göra. Om vi inte lärt den vad vi vill att den ska göra kommer den givetvis inte göra det annat än när den råkar gissa rätt. När man gissar så blir det ibland fel och att bestraffa en hund för att den gissar fel är orättvist och meningslöst.Det är orättvist av redan förklarade skäl, den gör det som den fått information att göra och det är meningslöst för att det inte kommer lära hunden något nytt. En hund, precis som en liten pojke i en film kan lära sig att göra saker för att undvika ett obehag men vad följer med på köpet? Pojken i filmen försökte göra rätt, för att göra pappa glad eller i alla fall inte arg men han gjorde även en massa andra saker som ett direkt resultat av pappans hårda sätt. Han undvek sin far, flydde undan och ljög. Han blev deprimerad och aggressiv och förändrades, precis som en hund som bestraffas kommer att förändras till sättet.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=ULwrmLn1E_g&feature=related]
Jag tror att de allra flesta skulle tyckt att pappan var en obehaglig jävel om de sett filmen. Han är osympatisk och dryg, hotfull och manipulerande på ett läskigt sätt men han är, trots allt rätt sällan våldsam. Vem vill vara som honom egentligen? Det finns en hel drös med kända instruktörer som bygger sina metoder på samma grund. Min fundering är hur många som reflekterar över vad de gör med sina hundar och hur många som verkligen försöker sätta sig in i hundens situation. Jag kan inte se någon anledning till varför en hund skulle skilja sig från en människa när det kommer till inlärning, principerna är ju de samma och vi delar helt klart iaf ett par känslolägen. Det kan vara väldigt svårt att se vad alla ens handlingar leder till men jag är helt övertygad om att mina bästa dagar med hundarna är alla de när jag aldrig behöver höja rösten. Det är alla de dagar när jag tränat ansvarsfullt, hanterat och undvikit situationer de ännu inte klarar av och tagit konsekvenserna för min egen dåliga träning istället för att låta det gå ut över hundarna. De andra dagarna, när jag blir irriterad eller behöver hejda hundarna för att de inte ska göra nått jag inte lärt dem att de inte ska göra är helt värdelösa. De vill jag inte bygga min träning på.
