När jag började intressera mig för hundar förstod jag inte vilken enorm skill
nad det var på olika metoder. För mig kändes det rätt att jobba på ett positivt sätt, att bestraffa hunden kändes helt enkelt fel, men det var så mycket jag inte hade förstått då och för varje dag som går lär jag mig något nytt. Jag inser, med varje hund jag möter och med varje husse eller matte jag pratar med vilken milsvida skillnad det kan vara mellan olika människors sätt att se på, leva med och träna hundar.
För mig handlar det inte längre så mycket om vad som är rätt och fel, det är något betydligt mer fundamentalt än så. Det handlar om hur vi ser på hundar och redan i första meningen dras skiljelinjen upp. Vissa är av uppfattningen att hundar är flockdjur som måste leva i en strikt rangordning, att de strävar efter att stiga i rang, att de tar över om de saknar en stark ledare och att konflikter är ett nödvändigt ont för att relationen ska fungera. I deras värld är det nödvändigt att hunden får veta vem som bestämmer, att hunden vet sin plats och att man inte är vek. I vissa fall innebär det att de lite halvdant tvingar hunden att gå bakom dem genom dörren, att den inte får göra människosaker (sova i soffan, äta god människomat osv) medan vissa hamnar i slagsmål med sin hund var och varannan dag för att se till att den fogar sig. Det här måste vara ett skitjobbigt sätt att leva på. Om man ser varje liten handling hunden gör som en rangfråga och om man tolkar hundens beteenden som att den gör saker med ont uppsåt måste livet bli tufft. Det skapar en misstänksamhet där hunden blir oförutsägbar och man vet inte från den ena stunden till den andra vilka motiv hunden har och vad den kan tänkas hitta på. Min gissning är att människor som ser på hundar på det här sättet är rädda, utvecklar någon form av hundrädsla eller blir avtrubbade efter alla konflikter de hamnar i. Jag vet att jag hade gjort det om jag varit i konflikt med mina hundar varje dag. För det intressanta är att fysiska tillrättavisningar eller tillsägelser sällan hjälper. Det är inlärningsvägens lag att om du måste bestraffa/korrigera ett beteende mer än en gång så kommer hunden att fortsätta upprepa det. Bestraffningar lär inte hunden beteenden, de undertrycker dem och hunden kommer att vilja/känna sig tvungen att fortsätta göra dem. Så fort de inser att det inte finns någon risk för bestraffning (när den som bestraffat inte är där tex) eller om bestraffningen inte kan mäta sig med motivationen att göra beteendet så kommer beteendet att komma tillbaks. De allra flesta älskar sina hundar och vill inte riskera att skada dem, därför bestraffar många människor lite halvdant i början vilket gör att hunden lär sig leva med bestraffningarna. Konflikterna fortsätter alltså, dag ut och dag in, på ett eller annat sätt och varje gång beteendet inte blir bestraffat förstärks det (läs mer om negativ förstärkning här). Det finns lyckligtvis andra sätt att jobba och jag är tacksam för alla som utvecklar den positiva hundträningen och ser till att den blir effektivare och effektivare hela tiden. När jag började intressera mig för hundar valde jag förvisso att jobba med mjuka metoder utifrån magkänslan och etiska perspektiv men ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur överlägset det är ur inlärningssynpunkt. Tyvärr råder det en hel del missuppfattningar som jag känner måste diskuteras.
Vi förser hunden med konsekvenser
Det första är att positiv betyder tillåtande, att hunden får göra precis vad den vill och saknar regler. Inget kunde vara mer fel egentligen, för vi jobbar med att förse hunden med konsekvenser, det är det hela träningssättet går ut på. Vi bestämmer oss för vad vi vill att hunden ska göra (våra regler) och sen förser vi den med konsekvenser utifrån vårt träningsmål. Vi jobbar med två konsekvenser, den ena är att hunden får något den vill ha och den andra är att hunden inte får det. Vi jobbar inte med obehag av så många anledningar att det är värt ett helt inlägg men att styra hundens tillgång till saker den vill ha räcker så väl. Hunden är nämligen en egoist och en ekonom (jag använder inte något av orden som skällsord) och gör det som den tjänar på i varje given situation. Det innebär att vi kan styra hundens beteende om vi ser var motivationen ligger och använder den till vår fördel. Jag har inte läst några studier som motbevisar tesen att allting vi vill lära hunden kan ses som trick eller att det skulle vara skillnad på vardagslydnad och övrig inlärning. Hunden måste, som jag ser det lära sig utifrån samma formel oavsett om den lär sig att passera lugnt förbi en grupp hundar som om den lär sig sitta fint eller hämta tidningen. Det innebär att vi kan tillämpa två konsekvenser i hundens liv och slippa väldigt mycket konflikter. Om hunden inte tar kontakt med oss så får den inte gå och hälsa på den andra hunden, om hunden inte sitter ner får den inte springa ner och bada, om hunden inte går fint vid vår sida får den inget godis, om hunden inte leker schysst får den inte leka osv. För det vi gör när vi låter hunden göra något den vill göra är att vi belönar beteendet den precis gjorde. Om en hund drar i kopplet och vi följer med eller släpper den, om hunden skäller och vi ger den uppmärksamhet, om den stjäl leksaken och vi låter den behålla den, om den springer efter grannens katt eller skäller på andra hundar -vad är det vi lär den? För människor som jobbar med korrigeringar hade det här varit möjliga träningsstunder men hur många gånger av alla hinner de med att korrigera hunden? Alla? Knappast. För oss ligger fokus på att hantera situationen så att hunden inte kan bli belönad för de här beteendena och istället se till vad vi vill att hunden ska göra. Jag vet få människor som har så mycket regler för sina hundar/sin träning som ambitiösa klickertränare men skillnaden mellan våra regler och klassiska dominansbaserade regler är att vi har en i mina ögon bättre uppbackad teori bakom reglerna. Vi vill inte att hunden ska bli bra på, eller känna sig tvungen att försvara sig, stjäla från matbordet, jaga katter, dra i kopplet, bita barn etc och därför är vårt mål att det aldrig ska behöva gå så långt. Vi jobbar utifrån vad hunden kan idag, sätter den inte i situationer där den kommer misslyckas och vi jobbar förebyggande, för att hunden ska klara situationen inom en snar framtid. I vissa situationer är det helt enkelt smartare att bara hantera situationen, ifall konsekvenserna av ett misslyckande är för stora men i andra är det inte hela världen om hunden gör fel ibland, det enda som händer är att belöningen uteblir. Sätt att hantera situationen är ofta de mest självklara sakerna som dyker upp i huvudet: Koppla hunden så den inte jagar katter, ha den inte nära barn tills den vant sig och trivs med dem, möt inte hundar på samma trottoar om den har hundmötesproblem och låt inte mat ligga framme om du har en tjuv i hushållet. Hunden kommer ändå bara att misslyckas med det du vill att den ska göra och när hunden misslyckas med våra förväntningar lyckas den med något annat, vilket innebär att den lär sig nya saker. Om vi planerar dåligt och tränar dåligt så hunden gör något vi inte vill så har vi misslyckats. Om vi då korrigerar hunden så straffar vi den för vår vår egna dåliga träning. Orättvist och osmart om du frågar mig.
Att hjälpa eller stjälpa
En annan missuppfattning är att vi som jobbar med positiv förstärkning blir godismaskiner som måste muta hundarna för att göra det vi vill. Och det är väl med det som med allting annat, att det finns dåliga tränare inom alla skolor. Jag skulle vilja säga att det inte är så stor skillnad på att tvingas muta sin hund varje dag och att använda kopplet/rösten för att hålla hunden i schack. Jag tycker med andra ord att båda resultaten är lika värdelösa (den enda skillnaden är att hunden är glad och får godis i det ena fallet och ont i nacken/öronen i det andra). Om vi tvingas muta hundarna för att få dem dit vi vill så är vi beroende av en hjälp. En hjälp kan vara godis, koppel, att vi bär/släpar/visar hunden, en target (läs mer om targets här) etc och det är av största vikt att vi blir av med hjälpen så fort vi kan. Därför använder jag mig av så lite hjälper jag bara kan, för att slippa träna bort dem senare. Mitt mål är ju förstås att hunden ska kunna allting jag lärt den oavsett om jag har koppel, boll eller godis i handen.
Att se till hundens förutsättningar
Den fördom jag stör mig mest på är nog ändå den om att mjuka metoder bara funkar med lätta hundar och att de inte funkar för att hjälpa hundar med problembeteenden. De 
hundar jag har mött hittills har varit levande exempel på vad bestraffningar kan göra med en hunds osäkerhet och hur väl positiv förstärkning fungerar när det kommer till beteendemodifikation. Moderna hundtränare tar hundens naturliga förutsättningar i beaktning och utifrån dem gör vi en plan för vår träning. Att anpassa avstånd, störning och kriterier för hundens beteende är viktiga komponenter i ett lyckat träningspass och allt för många glömmer de här fundamentala bitarna. Oavsett om de arbetar med bestraffningar eller försöker få hunden att göra det de vill med en bit godis i näven glömmer de bort att se till att hunden klarar det. De kräver för mycket för snabbt och i en miljö som hunden inte klarar av. Vi ser till att hunden lyckas.
