När jag tog hand om min rottweiler Deus drog han fruktansvärt mycket i kopplet. Han var stressad och reagerade utåt genom att göra utfall och skälla på saker han upplevde som hotfulla eller konstiga. Jag tyckte det kändes olustigt att använda halsband på honom eftersom han kunde göra flera utfall på en enda promenad och varje utfall skulle innebära en skaderisk för honom. Då visste jag inte så mycket mer än vad jag läst i någon bok och vad mitt sunda förnuft sa mig, men allt annat än sele kändes otänkbart. När jag var hos veterinären första gången höll en vän i kopplet och Deus kaosade runt i väntrummet så hon hade svårt att hålla i honom. Vi fick tips av personalen att sätta på honom ett stryphalsband. Jag blev förbannad och ledsen men hade inte tillräcklig kunskap för att säga nåt mer än ”Nej, jag vill inte utsätta min hund för det”.
Det kändes självklart redan då att en hund som drar i kopplet blir mer stressad av att ha ett halsband som sitter åt om halsen. Jag kan få panik om jag är stressad och har en tröja som är för tajt i halsen eller har råkat sätta klockan för tajt om armen och jag antar att det inte är så annorlunda för hundarna. Om trycket dessutom ökar när man försöker ta sig bort från obehaget är det inte en alltför vågad gissning att stressen ökar. Nu visar en studie från SLU att det finns ett starkt samband mellan stryphalsband och ökat stresspåslag och att en frontkopplad sele kan minska hundens benägenhet att dra i kopplet. Studien har låtit ett antal hundägare gå runt i ett ridhus med först sele och sedan stryphalsband på sina hundar. De har fått tydliga instruktioner att inte påverka hunden på något sätt, bara följa med i kopplet. Ekipagen har sedan videofilmats och analyserats av artikelförfattaren som noterat stressbeteenden och mätt tillfällen och sammanlagd tid som hunden dragit i kopplet. Selen som användes under studien var en frontkopplad sele där kopplet sätts i en ring fram på hundens bröst. Selen är inte designad för att innebära något obehag för hunden men när hunden drar hamnar den lite ur balans och vänds upp mot den som håller i kopplet (så att den kan belöna rätt beteende). Selen är att likna vid en halti/nosgrimma men innebär en mycket mindre skaderisk och har inte lika många biverkningar. Jag har själv inte jobbat så mycket för egen del med den här typen av sele men har rekommenderat en liknande till flera kunder som blivit oerhört nöjda och har vänner vars hundar helt slutat dra och blivit mycket mer kontaktsökande redan första rundan. Det var därför intressant att se en frontkopplad sele i studien, jag tror den kan vara en lösning för många som har stora, starka hundar som är svåra att kontrollera i en vanlig, ryggknäppt sele.
Studien har som jag kan se det tyvärr en del brister som gör att den bör tas med viss försiktighet. Författaren konstaterar själv att ett relativt litet antal hundar har studerats, att det är svårt att hitta en neutral miljö och att stress är svårt att mäta eller dokumentera tillförlitligt eftersom hundar uppvisar stress på så många olika sätt. Jag anser dock att studien har relevans, inte minst för att jag ser samma situation i verkligheten. Jag rekommenderar alltid kursdeltagare att byta från halsband till sele, för att minska stressen och få hundarna mer mottagliga för träning och göra promenaderna trevligare. I vissa fall märks skillnaden direkt, som att halsbandet är det som utlöser stressen, i andra fall tar det ett tag och mycket träning för att få hunden att sluta dra i koppel. Oavsett vad minimeras risken för att hunden ska bli skadad om den drar i kopplet eller gör utfall. Vissa människor är helt enkelt inte motiverade nog att lära sina hundar att gå lugnt i koppel och då är skadereducering det enda jag kan hjälpa dem med.
Sammanfattningsvis konstaterar hon att hundarna visade mer tecken på stress under tiden de bar stryphalsband och de drog nästan dubbelt så mycket i stryp jämfört med sele. Kopplet var förvisso sträckt lika ofta oavsett om hunden hade sele eller stryphalsband men hunden drog kortare perioder med selen. Hon konstaterar också att det inte finns särskilt mycket forskning på utrustning till hundar och vilka effekter/bieffekter de har. Den forskning som finns på användandet av stryphalsband tar inte upp stresspåslag utan särskilda bieffekter som exempelvis ökat ögontryck eller skador på rygg/nacke. Eftersom stress och beteendeförändringar är en avgörande faktor för hundarnas välfärd menar författaren att mer forskning måste bedrivas på området. Hon tar även upp kortfattat hur användandet av positiv bestraffning (att ett obehag tillförs för att minska ett oönskat beteende) ger en ökning av aggressivitet och osäkerhet hos hundarna. Även ett inkonsekvent beteende, att ibland belöna och ibland bestraffa (som tyvärr lärs ut än idag på många hundkurser) kan ha förödande effekter på hunden. ”Är du inkonsekvent i ditt beteende när hunden drar, att du ibland belönar, ibland bestraffar så kan du få en hund som visar mycket undvikande beteenden, då den inte vet om den kommer att bli bestraffad eller inte (Blackwell et al, 2008). Hunden kopplar obehaget till föraren och vill undvika denna vilket leder till att hunden drar framåt i kopplet. ”
Jag tycker att studien är intressant och ett välkommet bidrag i diskussionen om användande av olika utrustning till hundar. Det finns som sagt väldigt få vetenskapliga studier inom området och när djuraffärer, hundinstruktörer och till och med veterinärer rekommenderar sina kunder att använda stryphalsband inser man vikten av att fortsätta sprida information om hur det påverkar hundarna. Ta därför och sprid det här inlägget och rekommendera dina vänner att läsa studien. Det akademiska språket kan verka avtändande vid en första blick men man vänjer sig snabbt!
Du hittar studien som PDF här.
